S i b e l

Blä. Det sammanfattar min sinnesstäming just nu. Ingenting känns kul, ingenting känns meningsfullt. Helst av allt skulle jag vilja lämna Linköping, Sverige och bara fly långt bort. Tanken på att servera(eller bli serverad) drinkar på en sandstrand långt borta känns inte helt fel just nu, i ett regnigt och ensamt Linköping. Och mormor. Mormor som har funnits hela mitt liv som en trygg punkt i Enköping, en punkt där allt är sig likt, dit man kan åka för att återuppleva sina barndomsminnen när allt annat känns tungt. Nu finns hon inte mer. Om jag anstränger mig kan jag faktiskt minnas hur det luktade hemma hos henne (en blandning av kokkaffe och nåt gott), men lukten är väl borta nu antar jag. Min fina mormor. Jag är otroligt tacksam för att jag fick träffa henne dagen innan hon gick bort, det var en fin dag. Vi åt lunch och fikade. Mormor berättade att hon hade gått och röstat ett par dagar tidigare. I efterhand slås jag av tanken att mormor sparade sina sista krafter för att hinna med två saker hon tyckte var viktiga; att gå och rösta och att träffa ett par av sina barn och barnbarn. Även om jag vet att det är rationellt att tänka att man ska vara tacksam för att det gick fort och smärtfritt kan jag inte låta bli att uttrycka mig, precis som mitt lilla kusinbarn Noel uttryckte det när han fick veta att hans gammelmormor hade dött: "Typiskt". Men minnet av mormor lever kvar, i Ryssbo och i hela släkten. Nu tänker jag att mormor och morfar, efter lite mer än 7 år ifrån varandra, har återförenats någonstans, kanske på en plats som liknar Ryssbo, där kokkaffet står på, där mandelkubb ligger i brödkorgen och där det spelas 5-kronorspoker kvällarna igenom. Vila i frid.